Magnus Stenlunds (f.1962) intresse för historia började som 8-åring då han mer eller mindre sträckläste sin mammas realskoleböcker om världshistorien och om svensk historia; böcker som han hittat på vinden. De var helt enkelt spännande! Det fick honom också att känna ett slags stolthet, som han just då inte reflekterade så mycket över. Först långt senare i livet insåg han att det han då läst, trots alla ’tappra svenska kungar’, ’tyranniska danskar’ och ’fega kosacker’, i själva verket var en betydligt mer korrekt – och komplett – bild, än den torra framställning som präglade 70-talets svenska skolböcker.
"Sättet att uttrycka sig neutralt lurar oss. Avsaknaden av positiva förstärkningsord ger bara en skenbar objektivitet. Inte förrän jag noggrannare började syna de weibullianska grundsatserna i sömmarna insåg jag att man systematiskt undanhållit sanningen för oss. Förringat vårt förflutna. Än mer upprörd blev jag när jag förstod att detta skett medvetet, för att man inte ville att vi ska få känna den där stoltheten som jag upplevde som vetgirig åttaåring, där uppe på vinden. Att vi inte ska ha skäl att känna den. Och när jag insåg de allvarliga konsekvenser detta har haft för oss svenskar och vårt land.
Behovet av en gemensam historia och ett sammanhang att relatera till har aldrig varit större än idag, när ensamheten och den sekulära rotlösheten breder ut sig. Vi behöver veta att vi har en viktig roll, som förmedlare av generationers möda och ansträngningar. Att det vi äger nu är det framgångsrika men allt annat än lättvunna resultatet av alla dessa tidigare släktleds svett, blod och tårar. Och att vi är en bro och bara tillfälliga besittare av ett välstånd som vi förvaltar åt våra barn, barnbarn och senare ättlingar."
