Runor är långt mer än skrivtecken, de står för magi, och deras betydelse för dem som använde dem var i första hand Kommunikation med gudarna. Det här tog äldre historiker som utgångspunkt i sin tolkning. En ganska självklar sådan, inte minst eftersom ordets betydelse är just ’gåta’ eller ’hemlighet’. Icke desto mindre kom dessa antaganden med tiden att ifrågasättas av de s k källkritiska. En anledning till detta var förvisso att somliga runforskare tagit sig vatten över huvudet och försökt bevisa långt mer än vad som är möjligt att bevisa, de blev s a s lätta att skjuta ned. Den andra anledningen var den positivistiska tidsandan som kulminerade på 1950-, 60- och 70-talen, och som med illa dold förstörelseiver gärna kastade ut barnet med badvattnet för att åstadkomma så rent bord som var möjligt. Vad man då glömde bort eller medvetet ignorerade är förstås att all historieskrivning i grunden är och måste vara subjektiv, och att en tillräckligt renlärig metod inte kommer lämna något av intresse kvar alls.
Runkalenderns fokus är den äldre runraden och dess 24 tecken. Vad en sakral tolkning av dessa kan ge oss är inte minst ytterligare en hållpunkt i den tidslinje som talar om hur den nordiska mytologin utvecklats över tiden. Den första sådana hållpunkten utgörs av den proto-indoeuropeiska trosuppfattning, som man kan pussla ihop genom att jämföra de olika PIE-språkområdenas äldre kult och myter. Att denna tidpunkt genom genetiska rön fastställts ligga mer än 5.000 år bort i tiden, har flyttat våra perspektiv på ett dramatiskt sätt och förlänger förstås även den germanska mytologins historia högst väsentligt. Tecknens möjliga ursprung och tidpunkten för deras tillkomst, som också har diskuterats flitigt, har av ’de källkritiska’ istället flyttats fram, vilket med nuvarande insikter framstår som ett uppenbart missgrepp. För vad säger att källkritik alltid måste ge yngre dateringar, som ceteris paribus kan vara lika fel som äldre? Med en logik som baseras på Ockhams rakkniv så är de äldre runologernas antagande mer sannolikt riktigt: att grekiskan är runornas sanna förebild – och att de därmed också är betydligt äldre än vad man just nu vill hävda. Runmagi och talmystik är med en väl underbyggd tolkning nära sammanhängande fenomen, av central betydelse för de första runristarna, och i Runkalendern ges betydelsefullt stöd för denna uppfattning, med tidigare aldrig presenterade bevis.
